Murre

När jag var fyra år och blev ledsen brukade jag skrika "jag vill ha en katt". Resultatet av detta "jag vill ha en katt"-skrikande blev en liten, grå ulltuss som trädde in i mitt liv några månader innan min femårsdag.

Den lilla ulltussen tog snabbt över härskarskapet i familjen, han tyckte väl att vi människor behövde styras med en fast tass. Redan andra dagen hemma hos oss satt han bakom byrån och fräste när pappa skulle gå till jobbet.

Ulltussen, som jag - trots hans vilda protester - döpte över handfatet, fick heta Murre, efter Murre från Skogstibble i Pelle Svanslös-böckerna. Murre hade redan från dag ett bestämda åsikter om hur saker och ting skulle vara och han tog för givet att alla matvaror som kom innanför dörren var till honom. Vart ska Murre vara om inte i matkassen, brukade vi säga hemma.

Den bestämde herr Murre, som de flesta av våra vänner och bekanta varit lite smårädda för, blev min bäste vän. När jag var mindre och blev arg eller ledsen skrek jag sällan "mamma" eller "pappa", utan jag skrek "Murre". En gång gick nämnda herre till och med efter mig hela vägen till sexårs!

Eftersom att det var Murre som satte villkoren i familjen har vi kallat honom för "chefen". Nåde mig om jag åkte på ridläger eller på semester med familjen, då fick jag minsann finna mig i att krypa på knä en vecka eller två när jag kom hem. Då kanske Murre behagade titta åt mig... samma sak har det varit sedan jag flyttade hemifrån och kommit hem och hälsat på. På köksbordet har det då suttit en majestätisk, grå herre och stirrat på mig med ilsken blick. "Kära jubelidiot... har jag gett dig lov att åka iväg sådär? Vavavava???"

Trots sin höga ålder har Murre varit otroligt pigg och alert även den senaste tiden. Han är jämnårig med min lillasyster så om två år får vi nog fira dubbelt 20-årsjubileum, tänkte vi. Så blev det inte. De senaste veckorna har Murres hälsa sviktat och för bara några dagar sedan blev han helt plötsligt jättedålig och i samråd med veterinären tog vi beslutet att låta honom somna in.

Nu är Murre i katthimlen och jag hoppas och tror att han där fått en röd sammetstron att härska på och att en liten gudlkrona numera pryder hans gråa lilla huvud.

Tack för allt, min fina lilla chef. Jag älskar dig!

/Din skitunge