Conkif Pontiac

Dikt jag skrivit till Dig Pontiac:

Jag kände en tjej gång

Hon var levande och fylld med sång

En solstråle som över ängar dansade

Som inte tvekade utan chansade

Det fanns en själ en gång

Han som fyllde hennes hjärta med sång

Han som lärde hennes läppar skratt

Denna själ var flickans skatt

Tillsammans var de enade

Då de genom livet skenade

Tillsammans hade de vingar

De som lyckan bringar

Denna själ gav flickan liv

Lärde henne ta stora kliv

Visade henne vad kärlek var

Gav alla hennes frågor svar

Fanns inget de inte unnade varandra

Då de tillsammans genom livet vandra

Genom varandras ögon såg de

Genom hennes läppar kunde han le

Han bar henne på sin rygg

Med honom var hon alltid trygg

Han visade henne världen

Mycket fanns att lära under färden

Oskiljaktiga var de två

Det fanns inget de ej kunde förmå

Tillsammans var de livet

Och de tog varandra för givet

Men det kom en dag en gång

Då tystnade för alltid flickans sång

De hjärtan som stått i brand

Slocknade och blev till sand

Fanns så mycket de inte hunnit

Men nu hade själen för evigt försvunnit

Tiden hade skiljt dem åt tillslut

Timglaset hade runnit ut

Ännu själen fanns

Men han flygigt någon annanstans

Till staden i ljus

Kvar satt flickan i sitt mörka hus

Ensam och vilsen med bara ett minne

Minnen som plågade hennes ensamma sinne

Satt hon varje dag och natt

Och kallade på sin dyrbara skatt

Skatten hörde hennes rop

Men mellan dem fanns nu en o överskridlig grop

De kunde inte varandra nå

Det fanns en vägg mellan de två

Han hörde henne natt och dag

Trots att hennes röst blev allt mer svag

Han ville så gärna trösta

Men han kunde inte väggen överrösta

Ville berätta att de skulle ses igen någon gång

Trots att väntan skulle tyckas lång

Det finns en flicka någonstans

Vars liv förlorat all glans

En flicka som bara gråter

Vars tårar är det ända som låter